Om Tollare folkhögskola och associationspanik

"Åsikterna är mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare" - jag har ingen statistik på det, men ibland känns det som att det är den vanligast förekommande Twitterbion. Det säger något sorgligt om vår samtid.

Vi verkar nämligen leva i ett samhälle som lider av associationspanik.  Det tar sig en hel del uttryck också - allt från att folk inte får fortsätta jobba för att de har fel text på mössan på en Facebookbild till att människor förväntas ta avstånd från illdåd som andra människor med någon typ av likartad etnisk bakgrund gör.

Nu har CUF drabbats av det. I fredags fattade vi beslut om att vi vill legalisera och reglera cannabis på samma sätt som alkohol är reglerat idag, och det blev, ska vi säga, en liten mediagrej av det hela. Det har inneburit att den tänkta introduktionen med det nya verkställande utskottet i organisationen har blivit avbokat av stället där vi skulle vara, Tollare folkhögskola som ägs och drivs av IOGT-NTO.  De meddelar följande:

"Efter att fått kännedom om att Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundsstämma i helgen sagt Ja

till att arbeta för en reglering och legalisering av cannabis, så har vi svårt att samarbeta med Er.

Vi har därför nu på morgonen beslutat att inte samverka med Er kring vår Tillitsbana eller erbjuda

Er konferensplats på Tollare folkhögskola den 19 - 20 maj 2013.

Skälet är att Ni och vi har helt skilda drogideologiska uppfattningar."

Låt mig först klargöra en sak: Tollare folkhögskola, och alla andra för den delen, har sin fulla rätt att tycka att CUF:s beslut är galet, sorgligt och avskyvärt. De och alla andra har all rätt att inte erbjuda oss sina tjänster. Men jag har också min fulla rätt att tycka att det är tråkigt att de kommit på det nu. En vecka innan vi ska dit.

Det är inte heller så att vi ska dit för någon sorts manifestation. Tvärt om - vi är fem pers som ska ha ett i högsta grad organisatoriskt möte. Tre av dem är mig veterligen emot beslutet från i fredags, och själv är jag helnykterist tillhörande en släkt som en gång skänkte mark till uppförandet av just en nykterhetsloge i byn.

Jag undrar också lite kring de ideologiska undersökningar de uppenbarligen ägnar sig åt rörande sina kunder. CUF har ju sedan länge beslut om att slopa Systembolaget, sänka åldersgränsen för att få köpa alkohol i butik till 18 och att sänka alkoholskatten - bekymrade inte det Tollare folkhögskola? Och vad skulle de säga om, säg, Liberala Ungdomsförbundet eller Vänsterpartiet skulle vilja boka konferens hos dem? Eller FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan?

Vi har frågat vilka fler politiska uppfattningar som inte är välkomna, och de svarar "rasistiska". Det känns oerhört kränkande att få en sakpolitisk uppfattning om hur man bäst begränsar en drogs skadeverkningar i samhället jämställd med en ideologi som tycker att vissa människor är sämre på grund av sin etnicitet.

Visst finns det också fall som inte är associationspanik trots att man avkräver somliga ansvar för något som har med någon annan att göra. Det var exempelvis berättigat att fråga Omar Mustafa om hans åsikter efter de föreläsare som hans organisation bjudit in. Det är helt berättigat att fråga Centerpartiet var vi står i invandringsfrågan varje gång som Staffan Danielsson är ute och pläderar för strängare kontroller. Det är berättigat att inte skriva under debattartiklar med organisationer vars värdegrund man inte delar.

Det måste dock också finnas tillfällen där man inte genast antar att samtliga inblandade delar alla åsikter. Man måste kunna käka lunch på Max även om man är klimatförnekare. Man måste kunna åka taxi med en politisk motståndare utan att det påverkar bilden av ens politik. Man måste kunna skriva en gemensam debattartikel om en fråga utan att antas vara överens om allt annat också. Och ja, jag tycker att det vore trevligt om man kunde ha möten på etablissemang som inte delar alla ens politiska ståndpunkter - annars hade vi ju aldrig ens övervägt Tollare folkhögskola.

Centerpartiets idéprogram II - närmare om det här med den fria invandringen

Igår skrev Sanna Rayman på ledarplats i SvD om debatten kring idéprogramsgruppens förslag om fri invandring. Jag måste tyvärr ge henne lite rätt. Det har varit för mycket prat om att det "bara" är en vision och för lite försvar för det hela i praktiken.

Personligen är jag för fri invandring. Personligen anser jag att den som hindrar någon från att fly från förtryck knappast är bättre än förtryckaren själv. Personligen anser jag inte att staten har rätt att hindra någon från att anställa någon från ett annat land. Personligen anser jag att någon måste ta den här kampen mot såväl SD som alla andra med främlingsfientliga åsikter. Min förhoppning är att det blir Centerpartiet som gör det, för helt ärligt ser det inte jätteljust ut hos övriga partier.

Att vara för fri invandring är dock inte detsamma som att vara för att alla ska kunna leva på svenska socialbidrag. Tanken om fri invandring hänger tvärt om ihop med tanken om en arbetsmarknad med lägre trösklar, och en integrationspolitik som inte passiviserar dem som kommer hit. Sådana skrivningar finns i idéprogrammet, men är framförallt också en del av Centerpartiets politik sedan länge.

Att vara för fri invandring innebär inte heller att man tycker att det är skit samma vad andra länder gör. Såväl EU som enskilda europeiska länder (och, för den delen, väldigt många länder världen över) förtjänar kritik för att de inte ens uppfyller de rätt strama regelverk som finns idag. Tron på den fria invandringen får heller inte stanna vid Sveriges gränser - tvärt om. Precis som med all annan fri rörlighet, precis som med varje mänsklig rättighet, måste vi kräva att det ska finnas över hela världen.

Att vara för fri invandring betyder dock att man står upp för människors rätt att ta vilket arbete som helst, oberoende av dess geografiska placering. Det innebär att man tycker att de som flyr från förtryck ska kunna ha någonstans att fly till. Det innebär att man ser värdet, både för den enskilda personerna och för samhället, med att människor får skapa sin lycka varhelst de önskar.

Någon i den svenska debatten behöver stå upp för det. Visst, vi kan definitivt diskutera hur man bäst utformar en politik för att fler ska kunna ta plats på den svenska arbetsmarknaden, men det finns redan svar på det. Och det finns redan i vår politik. Vad Centerpartiet behöver nu är lite mer principfasthet och ett ordentligt försvar för fri rörlighet som en realistisk vision.

---

Mer att läsa: Johan Norberg i Metro, Staffan Heimerson i Aftonbladet, Alfred och Caspian på Newmill I och II, Fredrick Fedeley på Newsmill, Erik Laakso på Uppstuds.

Tidigare skrivit om idéprogrammet på bloggen: Centerpartiets idéprogram I - förslaget

Vi måste prata om The Hobbit

Jag ber om ursäkt för det här, kära eventuella kvarvarande läsare. Men ni måste förstå att långt, långt innan jag ens visste vad politik var så läste min pappa en bok för mig. Den boken handlade om en hobbit. Sen läste han tre andra böcker för mig, som handlade om andra hobbitar, och de här böckerna blev mig kärare än några andra böcker. När jag växte drömde jag om att få ha alvöron, och ibland om man fick arbeta alldeles fritt i skolan så satte jag och mina vänner ihop små frågesporter om världen där hobbitarna bor. Jag har liksom lajvat, och ja, som alv också, och jag har läst Silmarillion. För er som inte fattar är det lite en Tolkiennörds motsvarighet till att en kristen läser hela Bibeln i ett svep. (Fast inte riktigt lika långtråkigt, kan jag som ändå läst bägge gå i god för.)
Därför har jag, istället för att göra något vettigt, skrivit typ 17 400 tecken om den där filmen som kom nu i december som handlar om den första boken. Jag kunde ha gjort mycket annat med min tid, men vissa saker måste man skriva. Ni behöver verkligen inte läsa, men nedan följer i alla fall mina tankar om filmen. Jag tror att jag fått med nästan alla fel. Om jag gjort några själv har jag dock inte orkat titta efter.
Bloggen återgår strax till ordinarie (frånvarande) program.

-~-~-~-~-~-~-
 

Vid det här laget lär ni väl någorlunda många av er ha sett den i alla fall. Jag tar därför chansen att skriva något om filmen och hoppas att ingen ropar om "spoilers" - vilket, tråkigt nog kan förekomma trots att det är en bok som filmatiserats.

Jag har definierat två stora problem, ur vilka de flesta andra små problem tycks springa. Det första är att det går att filma snyggt i 3D nu för tiden. Det gör att regissören, Han Som Inte Får Nämnas Vid Namn, gör vissa, eh, ändrigar för att det ser snyggt ut i formatet. Alltså, jag säger inte att det inte är snyggt med fall och strider i vad som verkar vara Fullständigt ihåliga berg, för det är faktiskt ganska coolt. Men, och det här måste påpekas, att det är snyggt gör inte att det är rätt. Fan heller.

Det andra felet är att regissören inte verkar tro att originalberättelsen håller för att filmatiseras som den är. Det är som om han tror att den inte räcker till, som om den anses vara lite för futtig och oepisk. Tror man det har man inte fattat The Hobbit. Den är inte The Lord of the Rings. Den är en barnsaga, och den ska respekteras som detta.

Vi kan hur som helst härleda typ allt som är fel med filmen till dessa två grundproblem. Det första som händer är ju att vi kastas in i Erebor - som för övrigt inte omnämns som Erebor EN ENDA JÄVLA GÅNG I BOKEN - och dess fall. Det antyds lite övertydligt att Thrór skulle ha blivit sjukligt girig och därför liksom lockat draken till berget. Solklar kausalitet. Verkligen. Eller förtal, kanske. (Och hörrni, vad i hela friden har de gjort med the Arkenstone? Har den simmiga tentakler helt plötsligt?)

Hur som. Draken kommer. Vad gör dvärgarna? Ja, tydligen dör de inte allihop i alla fall. Nej, de vandrar obehindrat ut ur the front gate, och Thórin är en av dem. Idiotin här är ju gränslös. Dels fuckar det med den röda tråden - det är ju lite meningen att Thór och Thráin ska ha flytt genom lönndörren, det är så den kommer in i historien - och dels är det lite ologiskt att Smaug bara låter dvärgarna kila iväg. Han är en drake. Drakar äter dvärgar. Så många de bara kan få tag på. (Hur undkom Thórin, undrar kanske den opåläste? Jo, han var inte hemma utan tvingades beskåda hur draken intog berget på håll. Och Thranduil hängde inte på en älg någon kilometer bort med en hel alvhär när det hände. Nej. The front gate är helle inte "shut" eller "sealed" som man säger i filmen, men den är ju en jävligt dum väg att ta om man inte vill vandra rakt in i gapet på Smaug.)

Att vi alls börjar vår resa i Erebor är dock, ska vi säga, mindre begåvat rent berättartekniskt. The Hobbit börjar i Fylke. Den börjar med att beskriva Bilbos håla, och den gör det med bravur. Den ger känslan av att man befinner sig hemma själv, fast med en eldstad och en sprakande brasa i vardagsrummet och ett kulligt, grönt landskap utanför fönstret och fullt med goda grannar och god mat. Den får en att känna sig trygg, helt enkelt. Regissören verkar emellertid ha missat värdet av det. Han verkar inte tro att det håller. Att det skulle hålla publiken kvar i biostolarna. Han verkar tro att de behöver känslan av att det är någon sorts episk saga vi kastas in i. Det gör regissören till lite av en idiot, lite som folk som tycker att inledningen av LotR är "tråkig". Det finns ingen mening med att slåss, att ha spaceade krigsscener och svindyra effekter om man inte vet vad man slåss för. Regissören låter faktiskt Bilbo själv säga hur viktigt det är med ett hem, och att han vill hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sina, men han klarar inte av att visa. Trots att det är film som är mediumet. Man storknar.

Jag är också lite irriterad över hur Bilbo beter sig när Frodo kommer in medan han sitter och skriver. Man får ju gärna vara lite hemlighetsfull, men rent ut sagt sur? Och detta med att Frodo säger att andra har börjat prata om att Bilbo är lite konstig? De har väl för i hela friden sagt det från dagen han kom hem!

I alla fall. Berättelsen hamnar äntligen där den borde börjat, hos Bilbo som sitter och blåser rökringar ut över Fylkes kullar medan Gandalf kommer vandrande. Dialogen mellan dem är ändå helt okej, men jag tycker att det är tråkigt att inte Bilbo tillåts bjuda in på te kommande dag i filmen. Det hade kunnat göras så himla bra på film, den biten när han upptäcker att han glömt bort det, och det hade också varit en bättre förklaring till att han alls släppte in främmande dvärgar i sitt hem.

Låt oss förresten stanna som hastigast vid dvärgarna. Det finns nämligen lite att diskutera där. Jag kan inte hitta någon förklaring till att de inte har huvor som i boken (nej, den där saken Bofur har på huvudet räknas bannemej INTE) men jag gissar att avsaknaden av skägg har att göra med det andra stora problemet i filmen - nämligen att regissören inte tror att någon är intresserad av att följa ett gäng långskäggade gamla dvärgar på deras resa. (For the record: Det är vi. Det är därför boken är så jävla populär, pucko!) Nej, här ska hottas upp lite. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar långhåriga män med breda bringor - problemet här är att den yngste i sällskapen faktiskt är 77 år gammal. Det är hela 171 år sedan Smaug tog över the Lonely Mountain, och Thórin själv har uppnått den aktningsvärda åldern195. De här grabbarna ska ha mer än ett par centimeter på hakan. Gimli är mer än femtio år yngre än så när han dyker upp i Rivendell med sitt rejäla skägg i LotR-filmerna, för tusan. Är lite enhetlighet för mycket att begära?

Det är också konstigt att regissören envisas med att låta Thórin komma långt efter de andra eftesom han varit på något sorts möte i Ered Luin. Med representanter från alla andra dvärgstammar. Mmm. Seriöst. Regissören har alltså precis placerat Daín i de absolut västligaste bergen i hela Midgård för ett kort möte, medan hans hem ligger typ så långt österut som Tolkien ritade sina kartor? Hur tänkte regissören skicka tillbaka honom till the Iron Hills innan det är dags för slutstriden? Jag ser ett gigantiskt plot hole komma flygande här, faktiskt.

Hela grejen stinker av regissörens försök att göra sagan till ett epos i stil med LotR. Det räcker liksom inte med några dvärgar som vill återerövra sitt hem, nej, det ska till någon sort stordvärgisk sammankomst och andra krafter (pft!) som tytt en massa tecken. Jag blir galen.

Nästa enerverande sak är grejen med Gandalf, nyckeln och kartan. Alla (som är vettiga nog att ha läst boken) vet ju att han fick dem när han träffade på Thráin i the Necromancers hålor i Dol Guldur, och att Thórin, när han hör att hans far dött för dennes hand, säger att de ju dräpt Azog som dödade Thrór - nu är det dags att hämnas på the Necromancer. Gandalf förklarar då att det är fullständigt lönlöst, då ingen av dvärgarna kommer i närheten av att rå på honom - de borde koncentrera sig på Smaug.

Här får vi då alltså två mycket tråkiga avsteg från historien serverade, bägge härledbara till det andra stora problemet. Azog görs till någon sorts nemesis som förföljer dem, trots att han varit död i 142 år när historien tar sin början och hans son Bolg härskar över orcherna, och the Necromancer är ännu okänd för the White Council - trots att hans närvaro funnits i Mirkwood sen typ 1700 år. (No kidding.) Fullständigt jävla onödigt.

Historien förvrängs också rörande hur det kommer sig att Bilbo faktiskt slår följe med dvärgarna - i filmen vägrar han natten igenom men vaknar nästa morgon och har ändrat sig. Det är åter mycket tråkigt, och är en ändring som görs på bekostnad av Bilbos karaktärsutveckling. Istället för att visa hur han blir allt mer nyfiken på dvärgarnas uppdrag, och istället för att låta honom anta en snusförnuftig ton och fråga efter "out of pocket expences ect." så blir det en sorts övertalningssekvens. Och visst är det kul att Gandalf får chansen att tala om Bullroarer Took, men det väger liksom inte upp.

Sen kan jag köpa med mesta fram till dess att Balin nödvändigtvis ska återge slaget vid Morias portar. Här tror jag det är lika delar 3D:ns och bristande tro på att berättelsen duger som den är som står bakom - men det är totalt onödigt. Dessutom är det här någonstans som man vill börja spy på titeln "dwarf prince". Lägg ner. Den används aldrig i boken den heller.

När det kommer till mötet med trollen tycker jag åter igen att det är så vansinnigt onödigt att ändra i historien. Till att börja med framställs Thórin som en större idiot än vad han är när han vägrar ta vägen till Rivendell. Dessutom är det ärligt talat liiiite konstigt att trollen lyckas sno hästarna - när resten av flocken lugnt står kvar, alldeles tysta som om inget hänt. Inte den lugnaste ponny i världen skulle göra något annat än att skria högt och försöka slita sig så länge trollen befann sig inom ett par kilometer. Det blir också väldigt löjligt i striden med trollen. I boken fångas dvärgarna in en och en när de kommer krypande fram - för tretton dvärgar mot tre troll är ju liksom ett uppenbart överläge. Vilket, ja, också syns på filmen. Trollen får lov att hugga tag i Bilbo och hota att slita armar och ben av dem om inte dvärgarna slutar slåss, varpå dvärgarna gör som trollen säger och läggs i säckar. Jag är åter mycket osäker på om man vinner så mycket på slagsmålsscenen att det är värt att missa vad som faktiskt hände. Inte ens bråket om tillagningsmetoderna lyckas man få rätt. Herre jösses.

När de klarat sig ur knipan och hittat trollens håla så träffar de på Radagast som kommit för att snacka lite med Gandalf. Oh, vi gick inte igenom honom förr va? Nä. Dåså. Radagast, en av Istari, en av medlemmarna i the White Counsil, är förvandlad till en haschtomte. Helt seriöst. Han döper igelkottar till Sebastian och har ett fågelbo i håret. Till hans stuga kommer spindlarna som egentligen borde hålla till i norra Mirkwood och ha gjort så mycket länge. Det antyds istället att de är skickade från Dol Guldur vilket självklart är trams. Radagast kör också en släde dragen av harar. Jajemän. Inte för att det är snö, eller det minsta jävla värdigt. Men han kör en släde dragen av harar. Med den lockar han också bort de vargar och orcher (som uppenbarligen har noll problem med solljus helt plötsligt) som dyker upp väster om Rivendell och jagar dvärgarna, hobbiten och trollkarlen. Sen återkommer han inte i den här filmen. Å andra sidan förklaras inte direkt hur han tog sig från Mirkwood över Misty Mountains heller, så det var väl så bra med det.

Kompaniet flyr i alla fall undan orcherna (som slaktas ganska duktigt av ett gäng alver) och tar sig till Rivendell. Här lyckas regissören framställa alver som vegetarianer (eh?) och istället för att de firar midsommar tillsammans och får hjälp av Elrond med hur de bör fortsätta sin resa så blir det något sorts försök att stoppa det hela. Eftersom det tydligen sätter större saker i rörelse. Håhåjaja. Försöken att övertala Saruman att göra något åt the Necromancer hade väl varit någorlunda korrekta om de återgivit en konversation som ägde rum för några hundra år sedan, men så är nu inte fallet. Vid tiden för the Hobbit hade the White Council redan bestämt sig för att driva ut the Necromancer, och det är det som är Gandalfs viktiga ärenden i söder.

Hur som. Elrond tyder månrunorna och dvärgarna och Bilbo smiter iväg (EH?!) mot Misty Mountains. Som uppenbarligen ligger på samma sida om Rivendell som de kom ifrån. Jösses, jag hade ändå förväntat mig att man skulle kolla sånt innan man släppte filmen, men jaja. De tar sig upp i bergen och hamnar mitt i en fight mellan tre stycken Stone Giants. Jag tycker att det är helt okej att jättarna är byggda av delar av berget, men jag har mycket svårt för att det åter igen ska bli en sådan där "spännande" scen, där det slungas lite fram och tillbaka. 3D-grejen igen, antar jag. Thórin beter sig också som en bitch när han räddat Bilbo från att falla ner (hej hej inte med i boken!) och som en konsekvens därav försöker Bilbo smita tillbaka till Rivendell när sällskapet väl hittat grottan och somnat. Onödig känslomässig scen äger rum, och sällskapet faller ner genom golvet. Åter igen vansinnigt frustrerande ändringar - och det är tämligen frustrerande att Gandalf inte är med. Men men, det är väl ingenting mot hur regissören valt att porträttera Misty Mountains insida.

Ni vet fysikens lagar? Glöm dem. De här bergen är plötslig ihåliga. Och Bilbo tappas bort redan från början, faller uppskattningsvis några mil rakt ner i det ihåliga berget och följer efter Gollum, som släpar iväg en halvdöd orch, till en sjö.

Orch och orch förresten. Regissören verkar inte riktigt ha läst på, utan gör skillnad på vättar (goblins) och orcher. Självklart på samma gång som han inte gör det. Bilbos svärd lyser nämligen - och blinkar till och dör ut som ett lysrör (!!!) när orchen dräps av Gollum. Dock är det väl värt att notera att varken Orcrist eller Glamdring inte lyser det minsta. Trots att de är gjorda i Gondolin de med, och självklart uppges göra det i boken. (Det är till och med en viktig detalj alldeles mot slutet, men vi tar väl det när den tredje filmen är klar...)

Hur som. Medan Bilbo håller på med sina gåtor (helt klart godkänd sekvens, även om jag gärna sett att man utvecklade Gollums karaktär lite och visade hans minnen vid äggåtan, exempelvis) så har dvärgarna släpats inför Stororchen och blir lite lagom retade. Här är ett annat "kul" exempel på när regissören missat en grej. Stororchen känner nämligen igen Thórin och rabblan hela "Thórin, son of Thráin, son of Thrór, king under the Mountain!" och tillägger sen att Thórin ju inte har något berg varför han blir en "nobody". Visst, det hade varit ett kul skämt - om det inte var för att "king under the Mountain" syftade på Thrór och inte på Thórin. Jävla amatörer.

Nåja, istället för att de tar sig för den någorlunda trovärdiga flykten från underjorden som återges i boken så skuttar de fram och tillbaka på hängbroar, puttar orcher ut för stup och dräper Stororchen först efter att de flytt från hans, eh, tronsal. Lyckligtvis hamnar de så småningom på den enda hållbara konstruktionen i hela grottan, faller/glider neråt medelst denna och kilar kvickt och smidigt ut genom en grottingång som självklart inte är bevakad. Bilbo har här hunnit ikapp, ser hur de rusar förbi, låter bli att döda Gollum och kan också han ta sig ut helt i säkerhet. Ja. Just det.

Så till själva crescendot: De rusar ner för sluttningarna, upptäcker att ulvar och orcher är dem hack i häl (den gode Azog bor ju nämligen på någon sorts bergstopp och kan därför ta sig dit på nolltid...) och klättrar upp i ett gäng tallar. Som står vid en klippbrant. Hrm. Gandalf träffar så på sin flygande lilla insekt och instruerar denne att genast hämta örnarna, medan Thórin bestämmer sig för att det är dags att ta kampen mot Azog givet att deras tall håller på att störta ni i avgrunden. Yolo, liksom. Han blir emellertid omedelbart nedslagen och svimmar, medan Bilbo kommer till hans undsättning och vräker omkull orchen som är på väg att sära hals från huvud. Eftersom vi övergav fysikens lagar för ett bra tag sen antar jag att det inte finns någon mening med att återuppta dem nu.

Örnarna kommer i alla fall och flyger dem direkt till Carrock. Där återuppväcks den avsvimmade Thórin, som först verkar vara ute efter att skapa jäfligt dålig stämmning men sen visar sig erkänna att han haft fel och berättar att han är överlycklig över att Bilbo följde med. Fint moment, men det hade ju varit fullständigt onödigt om man inte konstant framställt Thórin som en bitch. Nåja. En trast flyger så raka vägen över Anduin och Mirkwood till Lonely Mountain där det sätter sig och knackar lite snigel, vilket väcker Smaug som verkar ha somnat under sitt inte allt för imponerande snyggt gjorda täcke av guldmynt. Så är plågan äntligen över.

Jag ska villigt erkänna att jag är ett hard core Tolkien-fan. Nu över jul läste jag om The Silmarillion på engelska eftersom jag tyckte att det var lämplig, liksom. The Hobbit är en bok som är mig så kär att det knappt finns ord för det. Antagligen är det därför som jag är lite extra känslig för filmatiseringen, men jag tycker faktiskt att de två grundproblemen är reella problem. Vid filmatiseringen av LotR återuppväcktes i alla fall inga gamla antagonister från de döda. Regissören insåg att storyn höll. Jag önskar så att han hade vågat lita på den här storyn också, inte minst för att den ändå görs med vissa helt fantastiska skådespelare. Gandalf, Bilbo, Galadriel, Elrond och Saruman porträtteras utmärkt, inte bara mätt till insats och karaktärsframställning utan också utseendemässigt. De sånger som sjungs är också förvånansvärt bra, om än inte lika många som i boken. Jag är djupt imponerad över att disksången blev så bra som den blev. Tyvärr förspills det goda när man (regissören) tar sig för stora friheter med materialet och verkar inneha någon arrogant föreställning om att han skulle kunna berätta historien bättre än Tolkien själv. Och så har vi det svekliga 3D-formatet, som gör det lite väl lockande att ändra miljöer så att de ser så coola ut som möjligt på den stora skärmen.

Det som stör allra mest är att det här hade kunnat göras bra. Det hade gått att väva filmen så att tidsaspekterna blev korrekta, det hade gått mer än utmärkt att skippa Azog, det hade gått att ta med the White Counsils utdrivande av the Necromancer ur Mirkwood och göra det snyggt. Men regissören väljer att inte göra det. Han väljer att efterlikna LotR-filmerna och frångå fundamenten i the Hobbit. Det gör mig väldigt, väldigt besviken.

Polisens olagliga register är oacceptabelt

Idag rapporterar DN att polisen olagligen har registrerat uppgifter om personers etnicitet och religiösa tillhörighet.

Man får respektera att vissa uppgifter kan behöva registreras i brottsbekämpade syfte. De uppgifterna ska dock vara absolut nödvändiga att hålla i register för att få finnas där. Staten har inte med medborgarnas religion (eller andra tillhörigheter) att göra, om man ska vara helt ärlig.

Att det finns fall när polisen inte respekterar detta är oerhört skrämmande. Det är klyschigt att säga det, men om polisen, som ska upprätthålla lagen i Sverige, inte följer den - varför ska medborgarna göra det? Respekten för lagen måste börja hos dem som ska upprätthålla den, och lagen måste respektera sina medborgares integritet. Religion kan vara farligt att registrera (det har vi ju liksom sett förrut...), liksom politisk tillhörighet, etnicitet och så vidare. Genom att göra det blir staten inte medborgarnas beskyddare, utan en potentiell fara.

Jag hoppas verkligen att det blir en snabb bättring inom polisen rörande detta. Kan man inte hantera registreringen på ett korrekt sätt måste man nämligen fråntas rätten att göra det helt och hållet.

Centerpartiets idéprogram I - förslaget

Idag presenterades idéprogramsgruppens förslag till nytt idéprogram. Personligen tycker jag att det är fantastiskt. Det är inte perfekt, men det är fantastiskt.

Den största kritiken som kommit redan innan programmet släpptes var högljudda röster som menade att visionen om fri invandring var dum. Per Ankersjö, ordförande för gruppen, fick till och med frågan av SVT:s journalist under dagens lansering av förslaget om det var så himla smart att prata om fri invandring nu, vinner man verkligen röster på det? 

Man frågar sig, vilka vinner på att alla partier anpassar sig till SD?

Ja, fri invandring kommer att behöva föregås av andra reformer. Det är därför det är en vision. Men det är en av de absolut mest moraliska visioner ett politiskt parti kan ha. Dessutom kan den räddhågsne minnas att Centerpartiet inte direkt förlorade väljare på att stå rakryggade emot övergångsregler i EU medan Göran Persson pratade social turism - om man nu tycker att det är viktigare med opinionsundersökningar än med en politik som är moraliskt försvarbar.

Ska man kritisera idéprogrammet så är det inte för att det är för tydligt och vasst. Det jag skulle vilja anmärka på är att man fortfarande inte vågar tala i termer av systemskifte när det kommer till företagarpolitiken och arbetsmarknadspolitiken - trots att det är vad som behövs, inte minst för landsbygdens skull. (Vilket diskuterades på Timbros släpp av rapporten Hade hela Sverige kunnat leva? i måndags där jag medverkade.) Vi behöver tydligare förklara vilken katastrof den socialdemokratiska politiken - och då inte bara flyttbidragen, utan den strukturella arbetsmarknadspolitiken - faktiskt varit för landsbygden.

Jag vill dock lyfta tio punkter som jag tycker är extra bra:

Från fattigdom till välstånd - för att avsnittet förklarar hur Sverige utvecklats under 1900-talet. Det är viktigt att påpeka att vi blev rika genom frihetsreformer och på handel med andra, och det är viktigt att påpeka att jobbtillväxten sedan 1900-talets mitt bara har skett i offentlig sektor. Har man inte med sig detta kommer det vara svårt att lägga grunden för en framtida tillväxtpolitik.

Frihet - för att det är så avskalat och tydligt det bara kan bli ideologiskt. Och så rätt. Det är kärnan och måste vara det.

Miljö och grön tillväxt - för att det påpekar hur vi under en lång tid skickat notan för vår miljöförstöring till framtida generationer.

Klimatet - för att det, förutom att ta upp mänsklighetens största långsiktiga utmaning också tar upp vikten av fattigdomsbekämpning. Kom ihåg att den som oroar sig över att överleva dagen knappast har råd att bry sig om klimatet. Lösningen är att skapa grön tillväxt.

Ett dilgitalt samhälle - för att det påpekar att upphovsrätten faktiskt måste reformeras.

Staten och det offentliga samhället - för att den tydligt förklarar att våra fri- och rättigheter är medborgarnas verktyg för att slippa övergrepp från staten, och vikten av att vi ska kunna hävda dessa.

Integritet - för att tydliga ideologiska ställningstaganden i den frågan är nödvändigt för att vända på de sakpolitiska besluten. Extra plus i kanten för att förslagen om att man från statligt håll inte ska lägga sig i samlevnadsform eller arv, vilket förresten tycks ha retat upp Aftonbladets ledarredaktion. Kan vi fortsätta att reta dem på ideologisk grund ska nog det här gå bra, hörrni.

Livskraft i hela landet - för att essensen i en liberal politik måste vara att makten hamnar så nära människor som möjligt, medan staten gör så lite som möjligt.

Migration och integration - av skälen som anförs ovan.

Ett demokratiskt Europa - för att man inte kan ta nog kraftfull ställning mot centralisering av makten, och EU står tyvärr för väldigt mycket sådan. 

Jag tror verkligen att det här kan bli den ryggrad som partiet behöver för att bli tydligare, vilket jag också säger i TV4:as inslag om partiprogrammet. Det kommer kanske inte att bli en dans på rosor att slå oss upp ur dagens läge, men vi behöver ta strid om vi ska göra det. Då duger det inte att bara känna vartåt vinden blåser och följa den likt en vindflöjel - för då blir vi bara kvar i en otydlig position. Nej, vad som behövs är just denna typ av tydliga, ideologiska utgångspunkter. Betyder det att Aftonbladets ledarsida kommer att klanka ner på oss? Ja. Och det är väl bra ändå, givet att de tillhör motståndarlaget?

Om Centerpartiet och nyliberalismen

I fredags körde ÖstersundsPosten en ledare som anklagade Centerpartiet för att bli allt mer nyliberalt och som konsekvens vinna allt mindre stöd i opinionen. Den har fått svar i tidningen av både Emil Källström, riksdagsledamot från Västernorrland, och mig.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt hur lätt centersympatisörer svalt Socialdemokratisk propaganda om att Centerpartiet skulle ha övergett landsbygden. (Det är också magstark kritik att komma med när man är ett parti som liksom gett folk bidrag för att flytta till stan.) Jag vet inte varför det är så. Jag vet bara att det är förbannat fel och att det är en kamp om fakta som behöver föras varje dag.

Istället för att diskutera det så ger sig dock ledarsidan in i något slags resonemang om att Källströms svar försöker kväsa en inre debatt. (Samma länk som ovan.) Det är lustigt, för man kan ju tycka att det lika mycket är ett sätt att säga att vissa budskap inte får föras fram som Källströms påpekande om att fredagens ledare påminde mycket om S-kritik.

Jag tycker också att sättet man insinuerar att C är nyliberala (OBS: det är C alltså INTE) och att man därför fallit i opinionen som problematiskt. Väljarna har nämligen inte den uppfattningen. Tvärt om är det fortfarande avsaknaden av uppfattning om vad partiet står för som ligger bakom opinionssiffrorna. (Däremot ökade man i valen 2002 och 2006 när man hade en tydlig ideologisk ton.) Får jag gissa varför man tycker att vi är otydliga? Tja, även om hela skulden verkligen inte återfinns där så tror jag att åtminstone en del beror på den tid och kraft som medlemmarna behöver lägga på den här typen av debatter. Centerpartiet är nyliberalt. Nej, det är inte nyliberalt, det är Åsanissemarxistiskt! Nej, det är inte Åsanissemarxistiskt, det är... och så vidare i all oändlighet.

Därför ser jag väldigt mycket fram emot att partiet tar ett nytt idéprogram i vår. Då finns i alla fall ett aktuellt, ideologiskt dokument att hänvisa till och utgå ifrån.

Och det säger jag verkligen inte för att kväsa debatten. Jag bara önskar att den kunde handla om vad Centerpartiet borde stå för och inte bestå i att man försöker klistra etiketter i nyllet på varandra.

Dessutom tycker jag att det är extra synd att just ÖP körde den där ledaren, eftersom det trots allt brukar vara en väldigt vettig och välinformerad ledarsida.

Gästinlägg av Isabella Carneström Edman: Patriarkhatet

I dagarna kom Fokus årliga makthavare-lista, och som alltid finns det saker att anmärka på i dess innehåll: driver Cecilia Malmström verkligen liberal migrationslinje? Är det rimligt att Kungen och Kronprinsessan Victoria- representanter för folket som är konstitutionellt maktlösa- ska stå med? Är Beatrice Ask verkligen populär och omtyckt?

Glädjande är däremot att antalet kvinnor har ökat på listan och detta hela utan kvotering. 2011 var de 29 och nu är de 31. Då listan är på 100 personer är det fortfarande rent bedrövligt, men man vänder inte vindar och förflyttar inte berg på ett års tid.

Personligen blir jag främst upprörd över tre saker, av tre olika skäl.

Som republikan: att Kung Carl Gustaf XVI och Kronprinsessan Victoria står med.

Som juriststudent, lärd att HD smäller högst: att Högsta Domstolens ordförande står först på plats 77.

Som person i allmänhet: att man ägnar majoriteten av tecknen rörande nr 77, Marianne Lundius och nr 68, Filippa Reinfeldt om deras respektive, och förra detta respektive.

Som följd på det, sakupplysning:

Filippa Reinfeldt är sedan 2006 sjukvårdslandstingsråd i Stockholm län och ledamot av kommunfullmäktige i Täby. Innan dess förbundsstyrelseledamot i MUF, kommunalråd i Täby, kommunstyrelsens ordförande i Täby - den yngsta någonsin och den första kvinnan på posten.

Fokus skriver om henne 160 tecken. 95 av dem behandlar mannen hon ligger i separation med.

Marianne Lundius är ordförande i Högsta Domstolen - den första kvinnan på den posten, juris kandidat sen 1976, justitieråd sedan 1998 och med ett förflutet som advokat och i diverse styrelser. Fokus skriver två meningar om Lundius och en av dem handlar om att hon är gift med en moderat som är ordförande för riksbanksfullmäktige.

Hos de 69 män som står med på listan nämns inte deras respektive. Möjligen vem som är deras chef, eller vem som jobbar under dem, men om deras privatliv eller deras respektive - inget. Det är tydligen inte relevant vem dessa män lever med, men relevant att vem dessa maktens kvinnor lever med. Att kvinnor 2012 definieras utifrån vilken hen de lever eller levt tillsammans med borde inte förekomma och särskilt inte i en tidning som vill hävda sig ha någon sorts seriositet. Really Fokus, really?

De finns de som hävdar att man inte alls ser olika på män och kvinnor i samhället, att könsmaktsordningen och de patriarkala strukturerna är något som bara bittra kvinnor som inte får ligga och aldrig rakar sig under armarna gastar om. Fokus lista talar dock sitt tydliga språk.

Nu kanske det finns de därute som tänker ”men gud, hur orkar hon, det är ju bara två stycken?” Tycker man så har man helt rätt i att det bara är två stycken, men det är noll på den manliga sidan. Om man sitter tyst även om det ”bara” är två så kommer Fokus lista, det politiska klimatet, debatten och samhället inte att förändras - de orättvisa attityderna att bestå och vi kommer bara att ha 31 kvinnor på listan även 2020. Inga strukturella tendenser är för små för att reagera på.

Isabella Carneström Edman är distriktsordförande för CUF i Uppsala, juriststudent, nybliven alumn från Stureakademin och hävdar bestämt att årets julklapp är den här käcka hammaren: